arkitekt robert lavelid

Nytt grepp på Skeppsbron

- kan ge plats för Nobelmuseet och gästhamn

Skeppsbron i Stockholm är trots sitt fantastiska läge en folktom plats stora delar av året. Undantaget är i samband med större evenemang som exempelvis denna sommars Volvo Ocean Race. Det är dags att göra något  åt saken för att förändra denna del av Stockholm. Efter sommarens Volvo Ocean Race har bland annat Stockholms trafik- och miljöborgarråd Ulla Hamilton, tillika styrelseordförande i Stockholms hamnar, uttalat sig positivt om en permanent gästhamn på denna plats.

Skeppsbron är ett dåligt utnyttjat centralt område. Så när det nu verkar osäkert om Skeppsholmen är rätt plats för Nobelmuseet så tycker jag att detta kan vara ett utmärkt alternativ. Skeppsbron skulle utgöra en perfekt plats för ett museum som kan locka både en svensk och en internationell publik året runt.

Min   tanke är att museet ska ges ett tydligt modernt intryck med en maritim form där byggnadskropparna placeras såväl under som över jord. Byggnaderna får också en lägre höjd mot vattnet för att inte störa de vackra husfasaderna längs Skeppsbron. Det här gör att museibyggnaderna kan liknas vid fören på en båt likväl som en amfiteater där byggnadernas lutande tak kan användas som sittplats vid uppträdanden av olika slag. Dessutom ingår byggnader för gallerier , caféer och restauranger.

 Ett parkeringsgarage med drygt 200 p-platser föreslås  också under jord samt  en permanent gästhamn .

Gästhamnen vid Djurgården är för liten och behöver kompletteras. Kan vi utöver museet även etablera en ny permanent gästhamn ute på vattnet och få ner de befintliga parkeringarna under mark skulle detta kunna bli ett väldigt dynamiskt område som är levande året runt. Det tycker vi Skeppsbron förtjänar att bli.

Inget nytt Manhattan på Norra stationsområdet

Rent allmänt är idén att bebygga Norra stationsområdet självfallet bra. Att utvidga staden och knyta i hop Stockholm och Solna är också bra.

Men tyvärr har ännu en gång New York blivit föredöme för vår vackra huvudstad. Med vanlig naivitet där man ser myllrande stadsliv à la denna Metropol framför sig, föreslås här en bebyggelse med täthet som Stockholm ej skådat tidigare. Detta i första hand sannolikt av ekonomiska skäl. Att bygga över ett järnvägsområde är oerhört dyrt. Man gör därför en "dygd av nödvändigheten".

Ambitionen att följa den europeiska stadsbyggnadstraditionen med betoning på de offentliga rummens betydelse är lovvärd. Parkerna är ett oerhört vikigt inslag i staden.

Desto tveksammare är de  mycket täta bostadskvarter som föreslås .

De minimala gårdar som blir konsekvensen mellan husen kommer att stora delar av dagen ge en skuggig och mörk miljö. Avstånden  mellan de avlånga huskropparna blir bara runt 10-12 m vilket dessutom skapar stora problem med insyn.

Gatumåtten som runt många kvarter är 14 m kan jämföras med Stockholms innerstads normala gatumått på 18 m.

Det talas i texten om "det småskaliga kvarterets intima atmosfär" . Ja nog blir de intima- det kan man vara säker på. Men småskaliga -knappast.

Gavelmotivet som upprepas genom hela planen kommer i kombination med de lite lägre långsidorna ge en märklig arkitektur som helt saknar tradition i Sverige  och andra europeiska länder. De sk Tors torn  vid Torsplan får man hoppas hamnar i papperskorgen. Ett eller två höga hus kanske är tänkbart men då måste man tänka om när de gäller arkitektur och form.

Att helt plötsligt bygga ett lite MiniManhattan här är en lika dålig tanke som den en gång i tiden var på Södra Stationsområdet, när författaren Bernt Rosengren och HSB lanserade förslaget Söders Manhattan.

Jag föreslår därför att  en  bearbetning  av planen görs för att skapa förutsättningarna för en mänskligare miljö. Exploateringsekonomin, tillsammans med naiva New York drömmar  får inte vara de enda faktorer som styr en så oerhört viktig  stadsutvidgning.

Ang. Stadsbibliotekets tillbyggnad

I maj 2006 beslöt Stockholms kommunfullmäktige att genomföra en öppen internationell arkitekttävling om en tillbyggnad av stadsbiblioteket i Stockholm och i november 2007 offentliggjordes en vinnare. Idag, drygt 1 och ett halvt år senare ligger projektet nere eftersom den nuvarande lösningen tros ge alltför stor ekonomisk och kulturhistorisk påverkan

Mantrat med kvarterstad har ännu en gång vunnit.Nog känns det lite nattståndet med dessa försiktiga kvarter med röda tegeltak i kontrast med den stora motorväg som sen korsar och avskiljer den östra och västra delen från varandra på ett fyrkantigt rationellt och  rått sätt. Dagens "snurra" känns ju relativt snäll och mänsklig mot denna motorvägskonstruktion. Men förslaget är säkert realistiskt.

Vi närmar oss en stad i Sverige eller vart som helst  i "västvärlden."

Vad är det vi ser ?

Jo....

Korrugerad plåt, en skog av skyltar - det ena huset fulare än det andra. Citygross, ICA Maxi, Bauhaus, K-Rauta och ett beigefärgat kontorshus i plåt- listan kan göras hur lång som helst. Inga stadsarkitekter så lång ögat kan nå.

Dessa randzons områden , på engelska benämnda "Edge cities " är den moderna stadens främsta tillväxtområden. Det är här pengarna satsas , det är hit alla åker för att handla eller arbeta. Arkitekterna tycks dock ha stoppat huvudena i sanden och låtsas ej om detta faktum. Många av dessa hus ritas inte en gång av arkitekter utan av ingenjörer knutna till de totalentreprenörer som på enklast möjliga sätt monterar upp dessa s.k hus.

Detta är en kulturfråga av rang . I dessa områden av visuell miljöförstoring vistas de många människorna i form av framförallt barnfamiljer på jakt efter billiga varor. Hur blir deras bild av arkitektur och samhälle påverkad ?

Det är som sagt  i denna randzon som utvecklingen av våra städer sker.

Det är här som rikedom skapas.

Det är här våra framgångsrika företag slår sig ner,

Det är här detaljhandeln nyetablerar sig.

Det är hit vi åker på helgerna för att handla och det är också hit vi åker för att jobba eller ordna kontakten med en rörfirma eller snickare.

Men det är också här som det i stort sett ej finns några riktlinjer för hur man får  bygga.Stadsarkitekterna  och skönhetsrådet har lämnat dess områden till   marknadskrafterna. Det är ingen som bryr sig. Inte heller gör arkitektkåren det.

Men alla utnyttjar vi dessa områden om inte annat så för lågprisinköp.

Detta är en internationell företeelse. Mönstret ser i princip likadant ut  i Stockholm som i Paris eller Beijing, ja numera även  i de medelstora och mindre städerna som Umeå och Nyköping.   Ofta är det ursprungligen gamla industriområden, flygplatsområden el motsvarande  som blivit över s.a.s.

Den lilla provensalska byn liksom Stockholms innerstad styrs med järnhand av stadsarkitekter  och kulturbevarare, medan kringlandet fylls av den ena fula köpladan efter den andra.

Någonstans verkar det som om myndigheterna ej vaknat eller kanske egentligen inte vill vakna. Man vägra inse vilken kraft det finns i dessa områden och koncentrerar sig i stället på att detaljreglera bebyggelsen inne i stan. Det är tydligare och betydligt enklare. Även min egen yrkeskår blundar och låter det ske eller säger usch, fy med jämna mellanrum. Sen återgår man till att rita små innerstadsprojekt som är detaljreglerade av myndigheter.

Dessa edge cities är det nya seklets största utmaning i stadsbyggnadssammanhang.

Rätt hanterat är detta nyckeln till framgång för våra storstäder, fel hanterat blir det en cancersvulst på stadskropppen.

Ex i Stockholm: Kungens kurva, Bromma /Ulvsunda, Infra city, Sickla, Slakthusområdet, Solna station, Länna.